Min älskade Lizzie fick somna in mitt i leken, lycklig och smärtfri sprang hon vidare till Gucci och Porsche och dom gröna ängarna fulla med harar att jaga och lämnade oss andra förkrossade i sorg och tomhet.

Tumören i nosen började påverka hennes sömn då man hörde att hon hade svårt att andas. För mig är det viktigt att mina djur har bra livskvalitet med allt vad det innebär som rätt till mat, sömn, motion, sällskap, lek och träning och när hon nu började få svårt med andningen i vila var det bara att uppfylla sin plikt och ta det smärtsamma beslutet. Visst hade man kunnat kram ut några dagar/veckor till av lycka men inte för Lizzies skull utan för min egoism och rädsla över att missta henne.

Dom sista veckorna har handlat om att ge henne en fin sista tid och då har lydnadsträning och att vara på klubbar gått bort då hon har haft svårt att sitta i hundburen där det blir sämre luft nu när det börjar bli varmare. När Chrisse körde in på gården sprang dom och lekte alla 3.

Lizzie var en svår hund med många olika sidor som ställde krav på sin förare. Fick hon inte som hon ville använde hon tänderna eller stack från plan i unga år. Det tog tid innan vi hittade vägen att gå såväl i träning som privat hemma och in i det sista visade hon sitt humör. Lizzie ville inte gå tyst och stilla utan in i det sista kämpade hon emot och försökte hugga Chrisse.

Eftersom hon hade svårt med veterinärer valde jag att låta henne somna in hemma och det blev ett fint farväl. När hon väl var borta fick Bella och Axa komma och säga hej då och visst förstod dom att hon inte längre var med oss. Bella gnällde och tydde sig mot mig och la en tass på Lizzies kropp. Axa som är lite för ung raggade och tyckte det var obehagligt och nosade länge på platsen där hon drog sin sista suck efter att Chrisse hade åkt iväg med Lizzies kropp.

Jag är så tacksam att Chrisse kom hit. Hon har behandlat Lizzie hela hennes liv och följt henne från valp till sista undersökningen angående tumören. Dessutom är hon väldigt snabb och skicklig med sprutor så när hundarna regerar på ett stick är handen redan borta.

Så många minnen och äventyr vi har upplevt ihop jag och Lizzie och så många ställen vi har besökt. 3 SM, 2 Dm vinster i Sph, otaliga klubbmästare i sph, VP och Viltspårchampion och vinster i div lydnadstävlingar. Men inga segrar har varit lätta utan jag har fått slita med henne och det finns hur många tävlingar som helst där vi fick bryta både i spår och lydnad. Men jag tror det är alla dessa svårigheter som stärkt våra band och gjort oss så tajta.

Nu känner jag bara sorg och tomhet och vilar mig i dom känslorna ett tag sedan samlar jag kraft och kommer tillbaka men det kanske tar ett tag. Lizzie leker lyckligt med sina vänner där upp och vi går vägen fram själva, en väg som känns tom och lång just nu.

                                                         // Susan