I måndags, den 30 november var jag tillslut tvungen att släppa taget och uppfylla min sista skyldighet mot min trogna vän och följa henne till hennes sista andetag. En spruta som gjorde att all smärta försvann och hon nu åter igen springer pigg och smärtfri bredvid sina vänner Dixie och Gretzky.

Ett beslut som togs i djupaste sorg och oerhörd smärta men det min skyldighet att ta då jag insåg att hennes liv inte längre var bra. Hennes ryggoperation var ju inte lyckad och redan i slutet av sommaren blev hon utförsäkrad och livet på smärtlindring påbörjades. Det fungerade bra men jag märkte att hon inte klarade att åka i bilen längre och under resan upp till Borlänge insåg jag att vår tid ihop skulle bli betydligt kortare än vad hoppats och drömt om.

Dom sista två åren har pendlat mellan förtvivlan och hopp, tårar och lycka men det var till slut fistlarna som gjorde att jag fattade mitt beslut. I helgen fick hon jätte svårt att bajsa och hon grinade när hon försökte. Hon hade fått ytterligare två stora hål och nu fick det vara nog med elände.

Lilla Porsche ny i flocken.

Tog för sig direkt.

Till råga på allt med ryggen hade hon börjat dricka enorma mängder vatten så förmodligen var det ngt med njurarna med mot slutet.

Min Porsche väckte ingen beundran på tävlingsplanerna och plumpa komentarer som att jag borde placera om henne och köpa mig en bättre tävlingshund har jag fått höra många gånger under våra 7 ½ iår ihop. Men min kärlek till mina hundar baseras inte på deras tävlingsresultat. Det är en livskompis och bästa vän som fyller många andra funktioner än att placera sig bra på tävling, även om jag älskar att tävla.

Men hon är det absolut bästa mentala schäfern jag ägt utan en minsta olat. Så nervstark och balanserad. Inget gnäll och skäll i onödan.  Det var nog lätt att missta sig på henne. Hon var så godmodig och lugn så många trodde hon var en mes. Men inte en gång har min Porsche backat eller blivit rädd under alla våra år ihop. Hon stod alltid längst ut och mötte faran medans dom andra gömde sig bakom hennes kjolar.

Våran tid blev för kort ihop men vi fick en fin sista tid då vi besökte alla våra små smultornställen, vandrade på favorit stigen och badade i vår favorit sjö.

Vila i frid min finaste Porsche och vänta på matte, en dag ses vi igen